Ni fick rösta, och det här var det ni kom fram till. Historien kommer alltså att handla om en flicka med en död pappa som hon skriver brev till, resten får ni helt enkelt se. Det gladde mig att ni röstade på det förslaget, då jag faktist förberett och allt för den historien, men avvaktad då jag itne var säker på om ni skulle gilla idén.

Det här är som ett 'pilot-avsnitt'. Alltså om ni gillar det så skriver jag mera. 

Kära Pappa, hur har du det där uppe egentligen? Är det så bra som alla säger? Jag slår vad om att du sitter och äter en ostmacka med Elvis Presley just i detta nu.

Vi har flyttat, igen. Mamma säger att det här är sista gången, men det säger hon ju alltid. Om bara hon kunde få en fast anställning någon gång så att vi kunde slå oss ner och få lugn och ro för en gångs skull.

Staden heter Appaloosa Plains och ligger ute i ingenstans. Invånarantalet ligger på under 3.000 personer och nästan alla tar sig fram med häst. Det känns som att åka tillbaks 200 år i tiden.

Vårt hus ligger i ett litet bostadskvarter där alla hus ser exakt likadana ut: grått tak, smaklös träfasad och vildvuxna blommor i rabatterna. Det är nog det fulaste hus jag någonsin sett, men mamma tycker annorlunda. "Det har charm", säger hon.

Det står fortfarande flyttkartonger i hela huset och jag får knappt tag i mina böcker. Mamma har sagt att vi ska packa upp så fort hon får tid. Men det vet både du och jag att det aldrig kommer att hända.

Jag skriver mer snart, älskar dig!

Kram, Olivia.

Jag behövde komma bort från röran med flyttkartonger och nymålade väggar, och eftersom mamma ändå var på sitt nya jobb bestämde jag mig mig för att se mig omkring lite. Jag hittade ett mysigt fik inne i stan och slog mig ner vid uteserveringen med en ny bok jag köpt i den lokala bokhandeln samma dag.

Trots att boken var bra, kände jag hur mina tankar liksom gled iväg. Jag kom och tänka på pappa och fick en klump i halsen. Jag trodde att brevskrivandet hjälpte mig, men tydligen inte så bra som jag hade hoppats. Det fanns de dagar jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka. Jag var tio år när han gick bort, och sedan dess har jag knappt sovit en natt utan att hans vänliga ansikte dykt upp i mina drömmar.

Plötsligt hörde jag att någon slog sig ner vid mitt bord. Jag tittade upp från boken och fick syn på en kille i ungefär min egen ålder som kliade sig på hakan. "Jag har inte sett dig förut? Du är nyinflyttad va?"

Jag var aningen chockad över att han gick så rakt på sak, men fattade snabbt fattningen.

"Jo", svarade jag. "Jag flyttade in på Bob-o-Link Drive förra veckan. Jag heter Olivia, och du?"

"Bob-o-Link Drive, är inte det den där gatan där alla hus har grått tak?" frågade killen. "Min kompis bor där, på nummer 3. Jag är Jake, förresten."

"Verkligen? Jag hade en hund som hette så en gång. Han dog", sa jag och ändrade mig redan nästa sekund. Hade jag varit tvungen att säga att han hade samma namn som min döda hund. Det var så typiskt mig. 

 Men Jake bara skrattade. "Då kommer du i alla fall ihåg vad jag heter." Jag log blygt tillbaka.

"Du", Jake pausade några sekunder innan han fortsatte. "Skulle du vilja gå på bio eller något, det går en bra film om ungefär 30 minuter."

______________________

Förlåt för att det var kort, men jag ville bara att ni skulle få ett smakprov och se om ni gillar den innan jag skriver för mycket.

KOMMENTERA OM NI VILL ATT JAG SKA SKRIVA MER!